När döden gör sig påmind och livet sätts på paus

Ibland sätts livet på paus. Du får det där beskedet som inte drabbar dig, som händer alla andra, som man bara ser på film.

En röst som säger att det är något som inte är som det ska i din kropp . ”Det ser konstigt ut och vi måste göra fler undersökningar”. ”Du kanske måste träffa en specialist”. ”Det kan bli operation”. ”Kirurger”. ”Lungor”. ”Missbildning”.”Fläckar”.

Hjärtat börjar slå i trehundra, adrenalinet sprutar genom kroppen. Det snurrar i huvudet och inte en tanke går hela vägen fram. ”Ser konstigt ut men vad kan det vara” piper du fram. Läkaren fortsätter förklara med facktermer och hänvisar till specialister som vill titta på bilderna.

”Ska jag dö nu” tänker du. Telefonsamtalet kom på din 43-åriga födelsedag. Var det din sista?! Du som inte brukar stressa igång över såna här saker, som sprungit hos läkare sen du var 17 år med din eländiga struma får en obehaglig känsla av att du har haft tur länge nog. Att nu är din tid kommen.

Tiden fram till nya provsvar är en vånda av känslor och tankar. Försök att bara vara som vanligt samtidigt som du verkligen begrundar ditt liv. Vem du är och vad som är viktigt. På riktigt. Du kramar barnen längre och hårdare. Ser på allt du har i ett nytt ljus. Lovar dig själv att LEVA oavsett vad som händer.

Så dimper brevet ner i brevlådan. Ligger där med avsändare från sjukhuset. Vad nu? Läkaren skulle ju ringa om 2 veckor. Du tittar en stund på kuvertet. Andas djupt och börjar sprätta. Hjärtat slår hårt i bröstet och det susar lätt i öronen.

Bokstäverna lyser svarta mot det vita pappret. ”Halskärlförändring förekommer. Troligtvis medfödd missbildning – bedöms ofarligt i nuläget”. ”Datortomografi av thorax visar att lungorna är normala”.

Det tar några sekunder innan du fattar. Sen skriker du rätt ut. Kastar pappret i luften och springer på stället ”Jajaja! Jag ska inte dö. Inte än i alla fall. Jag behöver inte opereras. Jag är lite missbildade på insidan men so what”.

För mig blev beskedet positivt till slut. Efter alla prover och datortomografier visade det sig att det ”konstiga” inte var farligt. Något som skulle döda mig och ta mig ifrån mina barn, familj och vänner. Men för många är det inte så. För många är det slutliga beskedet allt annat än det dem vill höra och paniken jag tvingades leva med några veckor när allt jag hade var ovisshet är något dem tvingas fortsätta vara i.

Idag vill jag tacka livet. Att jag finns och lever, har hälsan och en kropp som fungerar. Min familj, mina vänner och allt som är gott.

Det enda som räknas i slutänden – är just det….

Var rädd om livet, hälsan och alla du håller kär. Och LEV medan du kan.

Kramar från coachen

Omfamna livet medan du kan ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.