Livet på en pinne – men vem fasen smyger runt och kissar i trädgården?!

Solen skiner från en klarblå himmel och kylan biter lagom friskt i kinderna. Företagarlivet tar sin början med mysfrukost med barnen för att sen ta en promenad och lämna lillkillen på skolan. Tar en lång och skön omväg hem genom Djulö allé och beundrar frosten som gnistrar på fälten och i träden. Funderar över dagens upplägg med skrivtid och planering av kommande projekt. Pirrar i magen av förväntan och jag kommer på mig själv med att gå och småle. Vilken måndag morgon!

Här hade detta blogginlägg kunnat avslutas med flaggan i topp och ni hade lämnat sidan med en bild av en avslappnad och nöjd företagartjej som lever sin dröm. Sådär glammigt och skönt som det är på sociala medier. MEN så är ju faktiskt inte livet och det vet vi ju allihop. Vi tar det från början…

”Mamma, jag har ont i magen” säger T och vrider sitt söta ansikte i plågor. Oj oj, vad månne det vara, kanske magsjuka eller är det vuxenlivet som knackar på dörren. Hon är ju ändå 12 år. Pappa fixar vetekudde och hon får gå och lägga sig igen. Ja, visst sjutton! Fram med mobilen och in på ”ping-pong” och anmäl frånvaro så vi inte framstår som slarviga föräldrar igen när skolan måste ringa och fråga om barnet blivit bortrövat på morgonkvisten. I ärlighetens namn har det hänt oss några gånger och man får ju skämmas å det grövsta. (Tacksam dock för noggranna pedagoger som hör av sig).

”Det finns inget jag gillar” fnyser C och blänger på yoghurten och det rostade brödet som står framdukat på frukostbordet. Efter en stunds övertalande väljer han en macka och med mutor och övertalning blir det ”6 tuggor, men BARA 6 tuggor”. Jag sväljer ner min dubbla espresso i stora klunkar och andas djupt några gånger, nu ska vi ha en sån där mysig måndag morgon när mamma ska börja jobba hemifrån och allt igen.

Pappan drar till jobbet och lugnet sänker sig en stund kring bordet. C och jag småpratar om boken han ska ta med sig till skolan och klockan är inte alltför mycket med tanke på att vi ska promenera. Vi börjar duka av och plötsligt skriker C – ”Mamma jag råkade spilla”. Han ler med sitt söta ansikte och visar upp dagens klädsel täckt av blöta fläckar. Nu börjar klockan ticka. Av med byxor och tröja. ”Jag VILL ha dem här kläderna idag”. En lång diskussion om vad som händer när man går till skolan med blött på kroppen. C ger sig och går mot källartrappan för att hämta något snyggt från tvättstugan. Men där kommer han på att han är ju faktiskt mörkrädd och törs INTE gå ner själv. Jag försöker med en stunds övertalning eftersom jag själv står med disktrasan i högsta hugg, är utan strumpor och inte har borstat tänderna. Min röst övergår från pedagogisk vänlig, till en mer ansträngd ton för att till sist ge vika och följa ett hysteriskt gråtande barn ner i tvättstugan samtidigt som jag maler om ”dessa mornar och stress”. Man kan inte tro att jag har ca 4,5 års universitetsstudier i pedagogik 😉

”Off and away” så kommer vi iväg till skolan och jag har enormt dåligt samvete för att jag tappade tålamodet så det blir en stunds kramande och jag får be om ursäkt. C börjar gråta och säger ”det göööör inget mamma” och tittar under lugg med sina stora blå. En käftsmäll i magen och jag mår ännu sämre. Tänk vilken påverkan våra barn har på oss. Hur hjärtat slits ur kroppen på oss när det blir tokigt ibland, även fast vi vet att de överlever och att det är en del av livet. På skolgården är allting glömt och C möts av två av sina bästa kompisar som kommer springande mot oss. Det känns gott i magen igen och jag svänger ut på min promenad.

Promenaden ja, som jag skrev inledningsvis var riktigt avkopplande och skön MEN återigen så är ju livet fullt av överraskningar. När jag kommer hem efter över en timmes traskande är blåsan full och som trebarnsmamma är inte knipmusklerna de allra bästa i alla lägen. När jag tömmer brevlådan är jag nära att även tömma mig själv och får ställa mig med benen i kors en stund och ”hämta andan” liksom. Tar mig dock i en något iögonfallande gåstil till trappen bara för att notera ”fan, dörren är låst”. Och till råga på allt är vår dörrklocka ur funktion sen några veckor tillbaka och Pär får sig en känga rakt ut i tomma luften för att han inte gjort sin manliga plikt och lagat den! (Som om det per automatik vore hans uppgift).

Stora ungen har alltså dragit hemifrån och inte tänkt på att T ligger hemma sjuk, varit duktig och låst ytterdörren och jag står utan nyckel. Jag dunkar och bankar på dörren, ringer och ringer på T:s telefon men utan svar. Känner hur det nästan är kört på ”kissfronten” och samtidigt som jag messar till Pär om min något prekära situation och får till svar ”kommer” hasar jag mig ner mot garageuppfarten, gömmer mig bakom muren och kissar helt enkelt för ibland har nöden ingen lag…

Strax därefter svänger min alltid räddande ängel i form av 189 cm genomsnäll make upp på garageuppfarten, låser upp dörren åt sin fräsande fru och tar givetvis med sig dörrklockan för reparation 😉

Livet på en pinne – bara undrar hur många av mina grannar som har ringt polisen för att det smyger runt en misstänkt figur och kissar i folks trädgårdar…

Kramar från coachen

Vad gör han inte för Fröken Fearless ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.