Run away run away – löparbyxor och flow

Ni som följer mig här på bloggen kanske minns att jag i somras bestämde mig för att i bästa coachanda ge mig själv en ”liten” hemläxa i mental träning. Uppgiften var att ta tag i löpningen, som ju INTE står speciellt högt upp på min lista över träningsmoment jag älskar. Nu är det ju absolut inte så att jag måste springa utan gott och väl kan fortsätta med min gym – och hitpass men jag gillar som sagt mentala utmaningar och då är löpningen perfekt för mig att öva på.

Utmaningen tog sin start på natursköna Österlen och jag och Pär sprang längs med havet med vinden i håret och doften av saltvatten och tång i luften. Genom grönskande kohagar med runstenar och hundraåriga ekar. Det var fruktanstvärt. Ja, jag kan inte uttrycka mig på ett bättre sätt för trots underbar omgivning och gott sällskap så inte fasen sprang jag in i någon endorfinkick eller andra andning.

Sen den där löpturen i mitten av augusti har det inte blivit speciellt många meter p g a olika anledningar, trots att jag hade satt upp ett mål som i att springa minst en gång i veckan har det inte hänt en enda gång. Jag kan skylla på flyttbestyr, sjukdom, nytt jobb och andra tråkigheter privat men det är egentligen inte orsaken utan den är kort och gott – jag har bara inte gjort det. ”Skäl är inte orsaken” som vi sa på KBT-utbildningen. Vi väljer själva.

Men idag var det alltså dags att plocka upp utmaningen, erkänna mitt nederlag och ta ut ny riktning. Sagt och gjort så snörade jag på mig löparskorna och fick med mig Pär (utan större problem ska tilläggas eftersom han verkligen gillar att springa). Han fick ett låååångt förmaningstal innan om att jag absolut inte tänkte springa fort, ha koll på någon tid eller ville höra ett enda ord om vilket tempo vi sprang i. Finns det något som triggar tävlingsmänniskan i mig så är det just att pressa tider, sträckor och känna att det är prestation i något jag inte är stark i. I am a slow runner med mina små korta ben 😉 ”Vi ska lufsa Pär, bara lufsa” var det sista jag sa innan vi joggade ut genom grinden.

Vi hann inte speciellt många meter innan det började. Byxorna hasade ner och tröjan åkte upp. ”Usch, för att springa med bar mage Pär! Jag tror vi måste vända om”. Sen sprang jag där och muttrade, drog i mina byxor och slet i tröjan. Pär höll god min och uttryckte sin medkänsla med stackars mig som fått på mig så tokiga kläder. Ja, lektion nummer ett blev att ta på mig för ändamålet vettiga byxor med hög midja och snören i linningen!

Självklart var det fel på snörena i skorna också som envisades med att gå upp hela tiden. ”Ja tappar mitt flow totalt när jag måste stanna och knyta skorna varannan meter”, fräste jag och Pär svarade med skratt i rösten ”du ska se att du kommer in i tempo igen”. Hrm, tempo, som om vi ens hade kommit upp i något tempo.

Löpturen fortsatte ner genom natursköna Djulö allé, solen bröt in genom träden och fälten låg öppna ända ner mot sjön. En fantastisk höstdag helt enkelt och jag kom på mig själv med att börja skratta och skrek rätt ut ”åh, vad underbart det här är” med ironin darrande i luften, sen drog jag lite till i byxorna och tänkte tyst för mig själv ”aldrig mer”. Men hur det var så fortsatte vi lufsa, eller som Pär sa ”du ökar ju tempot hela tiden så det där med att lufsa är nog inte din grej”. Vi sprang helt enkelt, vidare in i skogen bakom Gatstuberg (för er som hittar i Katrineholm) och jag försökte tänka bort känslan av att vilja hem för på något sätt var det ändå en trivsam stund tillsammans.

Att öva sig på att inte fly det som är jobbigt, motigt eller obekvämt kan se olika ut beroende på vad det gäller men att hitta något i vardagen att öva sig på är ett bra knep för att bättre hantera svårare utmaningar i livet. Jag måste som sagt inte springa men mår samtidigt himla gott när det är gjort och vet att det är ett bra komplement till min styrketräning så jag ser vinster med att träna mig på att göra det, för att kanske på sikt t om tycka om det. Men framför allt tycker jag som KBT-coach/mental tränare om att utmana mig själv för att jag vet att jag på så sätt blir ännu bättre på mitt jobb som handlar just om att få människor att komma förbi mentala hinder och spärrar, utvecklas och möta sina rädslor, ta tillvara sina inre resurser.

Ha en riktigt fin lördag alla guldkorn

Kramar från coachen

Pigg och glad innan första steget.

Jag får väl lov att erkänna att ett visst mått av flyktbeteende trots allt trädde in eftersom vi stannade efter några kilometer och körde lite styrkemoment för att inte coachen skulle förgås av tristess och leda i löparspåret. Men sen fortsatte vi…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.