Fröken frågvis och konsten att be om hjälp

Så var det fredag igen. Veckorna rusar iväg fortare än jag hinner blinka. Ny på jobbet och en massa annat som händer i livet gör att jag inte har några som helst problem med att fylla dagarna.

Ny på jobbet ja…något jag har en viss vana av eftersom jag inte tillhör den trygga sorten som stannar på ett jobb hur länge som helst utan vill ha utveckling och utmaning, lära mig saker och växa som människa. Så någon guldklocka för lång och trogen tjänst lär jag inte få men jag brukar försöka belöna mig själv under resans gång.

Oavsett att jag har bytt arbetsplats några gånger och vet vad det innebär så tar det på krafterna med allt som är nytt. Rutiner, system och kollegor, bara att lära sig alla namn är en fråga för sig.

Dock har jag av ålder och erfarenhet lärt mig att vara snäll mot mig själv som ny i ett sammanhang. Jag kan inte allt och det är helt ok. Dessutom kan jag alltid FRÅGA andra och be om HJÄLP.

Två mycket viktiga faktorer som vi människor tenderar att undvika, tycka är besvärligt, förargligt och nästan se som ett tecken på nederlag.

Nej, nej och åter nej säger coachen. Till att börja med ”varför uppfinna hjulet om det redan finns?”. Tidseffektivitet tänker jag. Och de flesta kollegor och andra i vår närhet är oftast mer än glada över att få dela med sig och bli tillfrågade om råd och ”goda exempel”.

Vidare är att visa sina s k ”svagheter” att vara stark. D v s att våga blotta sig inför att andra att ”det här kan jag inte men vill gärna lära mig” gör mig mänsklig och öppnar upp för andra att också våga be om hjälp, skapa en gemenskap kring att ”ingen kan allt men tillsammans kan vi massor”.

En klok chef jag hade för många år sen sa alltid ”det finns inga dumma frågor bara dem man inte ställer”. Ja, bättre att fråga en gång för mycket än att gå och våndas över hur jag ska göra och det kanske dessutom blir väldigt fel. Frågan är alltid fri.

Själv kallar jag mig efter de senaste veckorna stolt för ”Fröken Frågvis” och har inte mött någon som suckat och sagt ”är det du nu igen”. Det kanske de tänker visserligen men det struntar jag i 😉

Oavsett vad det gäller tänker jag att be om hjälp och fråga om det vi inte förstår är oerhört viktigt för att bidra till att undvika fenomenet med utbrändhet och stress som sprider sig i samhället.

Vi måste lära våra barn tidigt att ”ensam är inte stark” och att vara ”duktig” är inte lika med att prestera till max på alla områden utan att veta när det är dags att säga ”stopp nu behöver jag hjälp”.

Ju mer jag lär mig desto mer inser jag att jag inte vet. Visst är det häftigt?! Kunskap tar liksom aldrig slut och blir aldrig för tung att bära. Och det jag inte vet kanske DU vet och då tror jag alldeles säkert att du gärna delar med dig precis som jag gör.

För precis som delad glädje är dubbel glädje blir kunskap också större och mer kraftfull när vi är fler som delar den.

Nu ska jag på Ungdomsrevyns premiär med min älskade förstfödda i ensemblen. Den heter mycket passande ”inte helt hundra”…för vi måste ju inte vara helt hundra på alla områden…

Kramar från coachen ❤

Min älskade teaterapa och ambitiösa ungkotte Alva som står på scen ikväll 👌🌟

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.