Om hjältedåd och att utmana sina rädslor

Dagens hjälte är Tove. Tove är snart 12 år och har varit med om en hel del i sitt korta liv. Däribland att drabbas av ett antal feberkramper och rotavirus som liten vilket resulterade i både ambulansfärder och sjukhusvistelser.

Framför allt resulterade det i sprutfobi efter att ha blivit sönderstucken och fasthållen mer än en gång. Värst var nog när 4 vuxna höll fast henne som 1,5-åring för att försöka hitta ett kärl i hennes huvud att sticka i för dropp. Paniken i hennes ögon, skriken av förtvivlan och rädsla följer mig än idag. Till slut skrek jag rakt ut ”sluta” och man lyckades sätta en sond istället.

Om jag blev traumatiserad vad ska då inte Tove ha blivit. Hon var så liten men minnet sitter i kroppen på något vis. Hon verkligen avskyr allt vad stick och sprutor heter och har dessvärre till på köpet haft en enorm otur och drabbats av allergier och sjukdomar som gjort att blodprover varit ett måste.

Många är de gånger vi fått hålla fast och i samförstånd med sjukhuspersonal nickat ok till att de får sticka. En eloge till dem som utan krusiduller bara gjort det och skonat Tove från onödigt lidande.

Idag är Tove 12 år men fortfarande paniskt rädd. Inte lite orolig, nervös eller ”vanligt rädd” utan panikslagen. Ångest och svettningar, hela kroppen skakar.

Som om ödet i bästa KBT-anda vill hjälpa henne med sin fobi genom exponering har hon fått tänder som växer hur som helst och ska få tandställning. Tänder ska dras ut…inte en utan ett antal.

Första gången tog det en timme och sen kom Tove hem med tanden kvar. Andra gången tog det 45 minuter men tanden kom ut. För varje gång har det gått lite bättre och fantastiskt personal hos Folktandvården har hjälpt Tove att hantera sin skräck.

Idag var det återigen dags och jag fick följa med. Att sitta vid fotändan av stolen och känna sitt barns ben skaka av rädsla under händerna och höra henne skrika rätt ut av rädsla är ingen höjdare och minnet av den lilla tjejen som blev nedtryckt i en sjukhussäng dök upp i huvudet gång på gång.

Vi har pratat mycket om rädslor hemma, att det är ok att vara rädd, skrika och gråta men ibland måste man bara göra ändå och för varje gång växer man och det går lite lättare.

Tove skrek idag, rätt ut och tårarna rann, svetten sprutade och övriga patienter i väntrummet vred sig nog i sina stolar över vad som föregick därinne. Men hon gjorde det! Grymma unge! Hon gjorde det…

…och när väl sprutan var satt bara låg hon där i stolen när tandläkaren bände och vred för att få ut tanden. JAG tyckte det var otäckt och de fick byta tänger och torka blod men Tove sa inte ett ord för det var sprutan som var problemet.

Att utmana sina rädslor och våga ändå, fast man har panik och tror man ska dö är grymt! Det är hjältedåd och det som gör att vi växer som människor och tar makten över vårt liv.

Idag är Tove min hjälte…stolt mamma och djupt imponerad av att hon gjorde det…tog makten över rädslan!

2 thoughts on “Om hjältedåd och att utmana sina rädslor

  1. Så modigt av både dig och Tove. Att du som mamma klarar av se sitt barn lida å ändå vara ett stöd – strongt. Tandläkarskräck är jobbig har egen erfarenhet av sprutorna. Stor eloge till Tove trots skrik å gråt// Sonja kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.