Moderskapet i PRIDE-tider

Som trebarnsmamma, samtalscoach med KBT-inriktningoch även utbildad pedagog i botten när jag ett stort intresse för barnuppfostran, utvecklingspsykologi, föräldraskapet i stort och vad det är som formar oss människor till att bli dem vi är.

Jag är välsignad med tre grymma ungar, tre unika individer så olika varandra att jag ibland förundras över att de är syskon. Och för mig är att vara mamma den största uppgiften jag har här på jorden, allt annat är underordnat och egentligen utan betydelse. Visst älskar jag att jobba, är karriärist ut i fingerspetsarna, har eget företag, är områdeschef, älskar min träning och ägnar många timmar av min fritid till att skriva artiklar MEN händer det något med mina barn tappar ALLT sin viktighet och jag släpper det jag har för händer och mitt fokus går oavkortat till kidsen. Det är essensen i föräldraskapet, att vi i slutänden prioriterar våra barn.

Jag har gjort många fel i min iver att vara en bra mamma, åtskilliga säkert om vi ska vara petiga och mina tre guldkorn tycker med bestämdhet att jag är en riktig gnatkärring emellanåt MEN jag har gjort en riktigt värdefull sak som jag är mer än stolt över – jag har alltid tillåtit mina barn att vara sig själva, klä sig hur de vill, leka med vad de vill, vem de vill, tänka hur de vill.

Jag har en underbart snart 19-årig dotter som alltid klätt sig i enligt samhällets normer killkläder, som gick på studentbalen i kostym och fluga med silverfärgat kortklippt hår. Så snygg och så HON, känner hur tårarna börjar rinna nedför kinderna när jag skriver om det t om. Så mycket inre styrka och tilltro till sig själv och den hon är. Att köra upp på grusgången utanför slottet där det står fullt med folk och kliva ur som den enda tjejen i kostym. Öppna bildörren för sin dam för kvällen och bara äga i sin kostym. DET är självrespekt!

Min dotter har haft sina moments under uppväxten, när omgivningens röster inte varit varken vänliga eller förstående, när provokativa frågor och nedlåtande kommentarer sårat henne inifrån och ut men jag minns framför allt vid ett tillfälle när hon misstagits för kille på tjejernas omklädningsrum i badhuset och nästan blivit utkörd. Hon grät och tyckte allt med henne var fel. Vi stod där i tvättstugan på det kalla klinkergolvet och jag sa till henne ”Du har två saker att välja på, antingen att ge efter och släppa ut håret, köpa lite rosa tröjor och anpassa dig. Eller så är du den du är och vill vara men vänjer dig vid att det alltid kommer att finnas människor som har problem med det”. Hon tvekade aldrig och för det är jag stum av beundran och känner en stolthet som nästan gör sprickor i skinnet. Med sitt varma, omtänksamma sätt, sin humor och genuina personlighet vinner hon de flestas kärlek och vänskap. Hon har på 19 år gjort det som de flesta av oss får kämpa med hela livet, vågat vara den hon är trots att omgivningen inte alltid ger sitt bifall.

Jag har en ljuvlig 7-årig son som älskar glitter, glamour och allt som är vackert. Som vill ha långt hår och så fort det är möjligt dreads, som en av min dotters kompisar. ”Hon är så snygg mamma”. Han älskar klänningar och klackskor, dansar balett och spelar snart fiol. Han är så mjuk i sitt sätt, ger komplimanger och uttrycker sin kärlek till familjen flera gånger om dagen. Framför allt uttrycker han ofta ”Du älskar väl dig själv mamma, för det är viktigt. Jag älskar mig själv”. Den tar också i hjärtat, att veta att han förstår värdet av sin egen person. Hur många av oss vuxna vet det? Han har också haft det tufft stundtals, med barn som inte alls tycker att killar kan ha rosa, blivit misstagen för tjej för att han är långhårig. Kommit hem med tårar i ögonen och inte velat gå till förskolan. Men fantastisk förskolepersonal har tagit tag i det direkt och alltid uppmuntrat honom att fortsätta vara sig själv och istället jobbat i barngruppen kring rätten att vara hur man vill. Underbara unge, i dina tights och glitterskor, sluta aldrig drömma om att bli större än Madonna, bli rikast i världen för att du vill åka tillbaka till Florida och dela ut mat till alla fattiga människor på gatorna. Och självklart ska du ha hår ner till rumpan om du vill, göra dreads som vackra Emma och fortsätta designa kläder fast i tyg istället för papper.

Men stopp nu kanske du tänker, har du gjort något fel eftersom din dotter vill ”vara kille” och din son vill ”vara tjej”. Nej, tvärtom säger jag. I det här fallet har jag gjort så jäkla rätt, för jag har inte heller tvekat, någonsin, när det kommer till att låta mina barn vara sina egna unika individer. Jag har aldrig placerat dem i några fack utifrån sitt kön utan låtit lampan lysa på deras personlighet. Hur vill ni vara och leva? Min son kanske inte alls vill bära klänning om några år men han vill det NU och jag tänker inte säga att han inte får det på grund av att han är kille. Min dotter kommer däremot aldrig att bära en klänning och DET gör inte ett jäkla dugg.

Jag har ju en ”unge” till, mellantjejen. Som står för drama och kreativitet, sjunger och dansar så det berör inifrån och ut. Värnar om människor och djur så hon blir gråtfärdig när någon mår dåligt eller far illa. Vars temperament stundtals genom åren kunnat göra vem som helst gråhårig men vilken power i den tjejen. Har hon bestämt sig för något finns det inget som rubbar, då är det så och hon kan lägga ner all tid i världen på att ta sig dit hon vill. Hennes passion kan rubba berg och är någon elak mot någon hon tycker om…då vill inte jag stå i vägen. Ibland när jag tvivlar hårt på mig själv som mamma, känner att allt jag gör är fel, att jag bara gnatar och gnäller brukar jag stanna upp och tänka på det som är störst av allt i föräldrarollen – att ge sina barn självkänsla, självförtroende, låta dem växa och blomma ut i sin egen fantastiska person. Jag brukar titta på mina barn, verkligen titta på dem och tänka vad jag borde ha gjort annorlunda och inse att det säkert är en massa saker men i varje andetag sen de föddes har jag älskat dem, velat deras bästa och aldrig försökt tvinga dem att vara något annat än sig själva. Så sluta att försöka vara en perfekt förälder för de finns inte. Var dig själv och dela med dig av det till dina barn och de kommer att tänka tillbaka på sin uppväxt med värme och kärlek oavsett grälen er emellan, att de kanske inte fick allt de pekade på (vilket jag vid gud hoppas att de inte får) och oavsett att ni sällan är överens.

I slutänden går alla relationer ut på att ge varandra utrymme att få vara den man är och med andra ord är ditt arbete med att vara ditt eget underbara jag lika viktigt för dina barn som för dig.

”There is no way to be a perfect mother but att million ways to be a good one”(citat okänd) //Anki Ström

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.