I dyslexins klor

Pust! Läxor gjorda under gråt och tandagnisslan. Så lyckligt lottad jag är som har lätt för att lära, aldrig har behövt gråta över att jag inte förstår orden i texten, inte kan lära mig multiplikationstabellen utantill eller tycker klockan är världens bökigaste jäkla manick.
 
Jag ser mina barns kamp varje dag, av tre barn har två dyslexi men lillkillen läser redan som 6-åring. Hur orättvist är inte livet? Vad avgör vem som ska ha det lätt för sig och vem som ska få slita? Visst finns det en ärftlighetsfaktor men vart i det genetiska ledet börja det hela? Hur betydelsefullt är det inte med förstående och kompetenta lärare, en skolledning som är engagerad och ser till det enskilda barnet och inte den stora massan. Hur beroende är inte mina barn över att jag för deras kamp, att jag som förälder vet deras rättigheter och inte ger upp i lägen där jag annars kunde blivit nedtystad.
 
Med min äldsta dotter vill lärare i tidiga årskurser mena på att hon bara inte hade mognat än. Vilken kamp det var från ettan till sexan…i sex år slet hon över sina förmåga tills hon var nästan knäckt och lärarna inte kände igen henne, trots att hon hade en specialpedagog och mentor som var guld värda. Hon var nästa utbränd över att prestera på en nivå som inte var i närheten av hennes egen. Gudskelov gick processen fortare med vår andra dotter och jag är så tacksam för kompetenta lärare som hjälpt henne oerhört mycket.
 
Det är mycket debatt i tidningar nu om vikten av att vi föräldrar prioriterar skolan före ungars aktiviteter, att läxor är viktiga och ska göras. Absolut! Håller med på samtliga punkter MEN vi måste också inse att barn är olika och läxläsning kan för ETT barn göras på 20 min medans min dotter behöver hålla på i timmar ibland. Debatten blir ofta väldigt generell och jag lider med alla föräldrar därute som kämpar med barn som har funktionsnedsättningar av olika slag, som får slita varje dag för att de ska få den hjälp och stöd de behöver, eller bara för att barnet ska orka ta sig igenom en läxa.Och många av oss har inte bara ett barn. Vi kanske inte alltid orkar ta kampen…och för vems skull?
Förstå att vi är trötta ibland, att det är knäckande att behöva tvinga ett gråtande barn att göra några mattetal när man ser att deras självkänsla är i botten. Det tar på krafterna när det skriker ”jag fattar ju ingenting”. När man nästan sliter sitt eget hår för att man inte vet hur man ska förklara något som verkar så logiskt men som i barnets huvud blir totalt det motsatta. Ha lite tålamod med oss…och våra barn.
Jag vill rikta ett stort tack till alla lärare och personal som på olika sätt bidragit till mina barns utveckling och jag ska fortsätta göra mitt bästa för att visa dem att skolan ÄR viktig, men ibland är dyslexins klor långa och vassa, river långa sår i mitt barns innersta och då kanske jag inte riktigt orkar tvinga henne till varje pris att göra det där sista mattetalet eller absolut skriva för hand. Men jag vet att ni förstår mina val, att vi kan föra en dialog, att ni lyssnar och för det är jag för evigt tacksam. Att det inte behöver vara svart eller vitt eller lika för alla utan att vi ser att barn är olika och har därmed också olika förutsättningar, precis som vi föräldrar.
Kramar från coachen, tillika trebarnsmamma och pedagog! Bildresultat för dyslexi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.